Känner mig så jävla isolerad här ._. Fattar aldrig varför... Andrummet ligger på 1 cm3. När man står och tittar ut genom vardagsrumsfönstren t ex så är det enda man ser berg runt omkring. Berg som ligger alldeles för nära inpå. Så tänker man att det verkligen finns något bakom dessa högar av träd och sten, förstå då att någon som jag vill här ifrån snarast.
Samma sak när man går omkring nere i "centrum" som det kallas. Det är patetiskt tycker jag. Samma visa dag ut och dag in.
Förvisso är jag ung på livet, men vafan, det händer ALDRIG nått här. Mârten jo visst, men den har visat sig gå till på samma sätt vart enda år så länge jag kan minnas. Midsommar... vad är det?...
Jag ska väl inte klaga egentligen men... FRIHET!!
Ångest-attacker har börjat skölja över mig med jämna mellanrum. Varför vet jag inte... vet bara att jag ofta slås av samma tankar, samma frågor, blir helt yr i skallen och vill bara lägga mig ner och skrika. Syns det på utsidan? Tror knappast det...
Ibland vet jag varken om jag mår bra eller dåligt. Men visst, säger väl att det är bra bara för att slippa tänka mer på det och slippa prata om det.
Värst var för någon dag sen då jag bara kraschade en morgon.
Jag skulle vilja prata med någon... Någon som är neutral, en människa, inte en bok. Någon som kan svara på de ting jag undrar över. Inte någon påläst psykolog eller så. Blä.
Visst, de gör sitt jobb och kan sin sak, men de har inte intresserat mig...
Anledningen till jag att skriver om det här nu är att jag verkligen inte vet hur jag ska skriva det när jag mår som sämst. Och jag menar verkligen inte heller att jag på något sätt ska framstå som en person som har det så jobbigt att hon knappt orkar med sig själv och kräver allas uppmärksamhet genom att skriva om detta via blogg... på Internet dessutom... Vissa tänker så. "Om hon nu har det så jobbigt så kan hon väl söka upp någon att prata med då! Istället för att sitta här o skriva en massa" Nej men bry er inte då -skrattar- Det är ingen som säger att folk måste bry sig.
Vill bara skriva av mig, och stör det folk så behöver de inte läsa heller...
Jaja...
-Vicki
måndag 1 september 2008
.....
Upplagd av Vicki kl. 17:46
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
prata med mig om du känner för det :) Finns här nere i Sunne om det är något, dra i mig på skolan om du ser mig, känns bara bra att lunna hjälpa :)
Hej Jag finns om du behöver, känner ingen detta, kan nog inte hjälpa men lyssna, känna igen, förstå...kan vara svårt att be om hjälp dom dagar som känns hemskast, men ge dig hörd på nåt vis så kanske jag fattar! Fortsätt skriva och ut på bloggen, om du tycker det hjälper blogga mer, skriv mer, och publicera, det hjälper mig också!! Kramar till dig Vicki, ut med känslorna och tankarna, framförallt acceptera att de finns, det gör dom lättare att hantera!//Linda
Första radens ingen ska var igen!/Linda
Skicka en kommentar